| Bodhidharma och Zens historia Bodhidharma är den som anses vara zenbuddhismens grundare. Det finns egentligen inga säkra historiska bevis för vem han var eller när han levde men legenden säger att Bodhidharma föddes i en välbärgad familj i södra Indien i mitten av 400-talet. Det sägs att han studerade under en buddhistisk lärare som hette Prajnadhara som så småningom skickade Bodhidharma till Kina. I Kina satt Bodhidharma bl.a. i meditation (zazen) i en grotta under nio år vilket gjorde att han kallades ”den väggstirrande munken”. Han slog sig sedan ned i Shaolintemplet på berget Su i norra Kina (där även kampkonsten Kung-fu sägs ha sitt ursprung). Det fanns redan buddhism i Kina men Bodhidharmas radikala undervisning i dhyana byggde framförallt på ordlös meditation och den egna erfarenheten och insikten som kommer ur denna meditation. Bodhidharma beskrev sin lära ungefär såhär: ”En lära bortom ord och begrepp som pekar direkt på det mänskliga sinnet”. Trots detta uttalande så hade Bodhidharma stor respekt för de buddhistiska sutrorna (texter innehållande Buddhas undervisning) och använde sig av dem i sin undervisning, speciellt Lankavatara sutran.Man känner inte till så många av Bodhidharmas lärjungar men en av dem var den kinesiska munken Hui-k´o, som blev Bodhidharmas efterträdare och den ”andre zenföregångaren”. Under och efter Hui-K´os liv och i kanske ännu högre grad med den kände ”sjätte föregångaren” Hui-neng (638-713) fortsatte Bodhidharmas lära, på kinesiska kallad ch´an att spridas och utvecklas. T´ang-dynastin i Kina (618-906) brukar kallas ”zens gyllene ålder” och många betydelsefulla ch´an (zen) mästare levde under den perioden; Chao-chou (jap. Joshu), Nan-ch´uan (jap. Nansen), Pai-chang (jap. Hyakujo), Huang-po (jap. Obaku), Lin-chi (jap. Rinzai), Ma-tsu (jap. Baso) och lekmannen P´ang, för att nämna några. Under 1100 och 1200-talen hade ch´an fått ett starkt fäste i Kina och traditionen överfördes till Japan genom munkar som reste mellan de båda länderna. Traditionen spreds också till Korea där den kom att kallas ”son”. En mycket betydelsefull son-mästare under denna period var Chinul (1158-1210).Under denna period utvecklades två huvudriktningar i Japan; Soto-zen och Rinzai-zen (dessa existerar än idag). Det är allmänt vedertaget att den som grundade Rinzai-zen i Japan var Myoan Eisai (1141-1215) och den som utvecklade Soto-zen var Dogen Kigen (1200-1253). Soto var den första zenriktning som fick en vid spridning bland de breda folklagren medan Rinzai influerade den japanska kulturen genom att den var förankrad i aristokratin (kejsarna) och bland de militära makthavarna (samurajerna) under en lång period. Rinzai-traditionens klosterväsende gick igenom en nedgång och ”urvattning” under en period men vitaliserades igen av den berömde mästaren Hakuin Ekaku (1689 –1769) som även riktade skarp kritik mot den dåvarande Soto-traditionen i Japan. Det fanns förr och finns även nu många olika riktningar inom zen eftersom som många olika mästare har influerat den genom tiderna. Många enskilda mästare skapade egna riktningar och en del av dem ansåg sig inte tillhöra någon riktning överhuvudtaget. Zen har alltid påverkats av kulturen och de rådande omständigheterna. Idag när zen har kommit till västvärlden så förändras den på nytt, t ex så har kvinnor fått större plats och allt fler kvinnor utses till lärare. Men den zen som utövas i vår kultur och tid har fortfarande en djup förankring bakåt i den kinesiska- och japanska zentraditionen samtidigt som zens essens är bortom tid och kultur. Zen Det japanska ordet ”zen” har sitt ursprung i sanskritordet ”dhyana” som helt enkelt betyder meditation. Det mest centrala i zen är zazen, d v s sittande meditation (za = sitta) men man säger att zen inte bara är något som man gör när man sitter i ned i stilla meditation, zen är också ett sätt att vara, en livshållning som kan genomsyra zenutövarens hela liv. Zazen, den sittande meditationen är dock basen för denna livshållning. I zazen bringas sinnet till stillhet och fokus genom total uppmärksamhet på t ex andningen eller en ”koan” (en fråga som utövaren fokuserar på under zazen, den kanske mest kända är koanen "Vad är Mu?"). Denna uppmärksamhet kan leda till mycket djup absorption där sinnet blir stilla, tomt och därmed också öppet och utvidgat. Uppmärksamhet är ett vanligt förekommande ord i zen och genom hängiven uppmärksamhet, både under sittande meditation och annars, kan man utvidga sinnet mer och mer och därmed komma till uppvaknande. Man säger att uppvaknande (insikt i sinnets sanna natur) är något som sker både gradvis och plötsligt och att denna insikt kan vara mer eller mindre genomgripande. Den insikt som Buddha hade brukar kallas ”djupt uppvaknande” eller ”full upplysning” och även om det inte så ofta som någon har en sådan djup insikt, så är det möjligt för alla att vakna upp. Med hjälp av zazen ”tränar” man sitt sinne att bli mer och mer uppmärksamt och närvarande. Det innebär också att man tränar sinnet att fungera på ett nytt sätt, man lär sig att släppa gamla invanda tankesätt, idéer och åsikter. På så sätt öppnas möjligheten att vara helt och fullt i nuet och låta allting födas på nytt i varje ögonblick. Större närvaro och öppenhet leder också till insikten om att allting är ett och sammanlänkat. Detta i sin tur leder till djupare inlevelseförmåga och medkänsla med andra varelser och därmed också en önskan att vara till hjälp för andra. Olika aspekter av zenutövandet Zazen. Om man vill utöva zen seriöst så är grundförutsättningen att man gör zazen, zenmeditation regelbundet. Beroende på vilken sorts liv man lever så kan det variera hur mycket zazen man har möjlighet att göra. På ett zentempel eller liknande där zen utövas ”på heltid” kan många timmar zazen per dag förekomma. Zazen utövas då i grupp i zendon (meditationsrummet). De flesta zenutövare som lever ”vanliga” liv med arbete, familjeansvar etc. kanske hinner med ett eller två pass zazen om dagen hemma, samt att de kanske besöker ett zencenter regelbundet för att sitta tillsammans med andra. Zen i dagliga livet. Även om stillasittande zazen är basen för zenutövandet så är det i det dagliga livet, i vår vardag, som vi förverkligar utövandet; genom uppmärksamhet och närvaro i varje ögonblick med medvetenhet om vårt ansvar för världen och allt levande. De buddhistiska föreskrifterna och den åttafaldiga vägen (se Buddhism) kan ge oss vägledning till hur vi kan leva ett bra liv tillsammans med våra medvarelser på den här jorden. En verklig zenutövare försöker att leva med ett klart, öppet och kärleksfullt sinnestillstånd och alltid vara beredd att agera osjälviskt och göra det som behövs i varje given situation. Undervisning och vägledning. Förhållandet mellan läraren (japanska: ”sensei” el ”roshi”) och eleven är en viktig aspekt av zenträningen. Zenläraren vägleder utövarna genom bl a dokusan och teisho. Dokusan är det individuella mötet med läraren. Teisho är ett ”zental” som läraren håller inför en grupp av utövare i samband med zazen. Det förekommer också andra former av undervisning och vägledning som förutom lärarna, andra erfarna zenutövare kan ansvara för. På ett zentempel, traditionellt eller modernt (som Zengården), kan undervisning i många former förekomma, även utanför zendon (meditationsrummet) eller dokusanrummet (där eleven möter läraren). Det kan ske under arbete, fri tid, måltider; när och var som helst. Recitation och ceremonierÄven om zen är avskalad från religiösa ceremonier jämfört med många andra traditioner inom buddhismen, så förekommer dock ceremonier av olika slag. Den vanligaste formen av ceremoni är s k. sutrarecitation. Ibland i samband med zazen reciteras olika buddhistiska texter. De vanligast förekommande är: ”Prajna Paramita” (Hjärtsutran) ”Kannonsutran” ”De fyra Bodhisattvalöftena” Dessa texter reciteras på alla zentempel och zencenter världen över och många finner det inspirerande att recitera dessa texter regelbundet. Den kanske viktigaste ceremonin av alla är ”jukai” (ett japanskt ord som betyder ”ta emot föreskrifter”). I jukaiceremonin formaliserar och fördjupar man sitt åtagande ”att gå Buddhas väg” genom att ta emot de buddhistiska föreskrifterna. Man kan genomgå jukai en eller flera gånger per år om man vill. Tillfällen som högtidlighålls med ceremonier är: Buddhas födelse Buddhas paranirvana (död) Buddhas upplysning Bodhidharmadagen Nyår Minnesceremoni (vid någons bortgång) Även andra ceremonier som t ex. bröllop och namngivningceremonier (ett litet barn får ett buddhistiskt namn) förekommer. Sesshin. Sesshin en intensiv zazenretreat som pågår under några dagar. Den vanligaste längden på en sesshin är sju dagar. Sesshinens schema är krävande och man sitter många timmar zazen per dag, varvat med kinhin (gående meditation), recitation, arbete, vila och undervisning. Under sesshinen finns det möjlighet att träffa läraren i dokusan regelbundet och teisho hålls varje dag. Sesshinerna är en viktig del av träningen på ett tempel och många zenutövare som lever ”vanliga liv” deltar också i sesshin regelbundet. |
